Så var det dags igen. Recycle by Rebecka gör comeback efter fyra månaders vilande. Kände dock inte att jag kunde vara tyst längre när jag idag läste om fantastiska Karin Lönnå som nyligen avslutade sitt ett år långa köpstopp. Strong lady det där. Gjorde typ som jag fast 100 gånger hårdare. Grymmers Karin!
Ringar på vattnet. Det fungerar tydligen. Bättre än jag någonsin kunnat ana. Är glad i hjärtat.

Så var det dags igen. Recycle by Rebecka gör comeback efter fyra månaders vilande. Kände dock inte att jag kunde vara tyst längre när jag idag läste om fantastiska Karin Lönnå som nyligen avslutade sitt ett år långa köpstopp. Strong lady det där. Gjorde typ som jag fast 100 gånger hårdare. Grymmers Karin!

Ringar på vattnet. Det fungerar tydligen. Bättre än jag någonsin kunnat ana. Är glad i hjärtat.

Så kom det. Det första nyköpet på ett helt år. Eller ja egentligen var det inte jag som köpte den utan min mamma. Är tänkt att vara en av dessa presenter som man får en gång per år. Och en finare present tycker jag att man får leta efter. En sameinspirerad hoodie med renhornsdetaljer i favoritfärgen blå ramlar som inte ned i brevlådan varje dag.

Så tusen tack mamma med övrig familj. Och ja nu är suget tillfredsställt. Äntligen!

Nu har de åkt ut genom dörren hela vägen till sopprummet. För sista gången har jag haft Converse. Tog många år innan jag skaffade ett par. Men sedan när de väl införskaffades ångrade jag mig direkt. Sköna var de inte, säger bara hejsan benhinneinflamation. Dessutom. Sjukligt vad osmikrande de är för vader storlek större. Huvvaligen.
Men ja som den recycleperson som jag är i kombination med en inre rockbrudsdröm har de ändå fått följa med ett tag. Tills nu. Då jag inser att nu äntligen är de nedslitna, sönder och snedtrampade. Dags att slänga bort dem med gott samvete samtidigt som jag lovar mig själv att aldrig go there again.
Någon som är med mig?

Nu har de åkt ut genom dörren hela vägen till sopprummet. För sista gången har jag haft Converse. Tog många år innan jag skaffade ett par. Men sedan när de väl införskaffades ångrade jag mig direkt. Sköna var de inte, säger bara hejsan benhinneinflamation. Dessutom. Sjukligt vad osmikrande de är för vader storlek större. Huvvaligen.

Men ja som den recycleperson som jag är i kombination med en inre rockbrudsdröm har de ändå fått följa med ett tag. Tills nu. Då jag inser att nu äntligen är de nedslitna, sönder och snedtrampade. Dags att slänga bort dem med gott samvete samtidigt som jag lovar mig själv att aldrig go there again.

Någon som är med mig?

Ibland så blir jag påmind om vad jag har åstakommit. En sådan gång var denna. En främmande kvinna frågar i vattenpausen under kvällens danspass om det inte är jag som är Rebecka? Jag säger ja.
Kvinnan heter Tina berättar att hon har läst om mitt projekt, blivit inspirerad och nu själv påbörjat ett köpstopp.
Jag blir så glad! Det värmer i hela kroppen. Nästan så att det är dags att återta köpstoppet igen. Keep it going liksom. Får fundera.

Ibland så blir jag påmind om vad jag har åstakommit. En sådan gång var denna. En främmande kvinna frågar i vattenpausen under kvällens danspass om det inte är jag som är Rebecka? Jag säger ja.

Kvinnan heter Tina berättar att hon har läst om mitt projekt, blivit inspirerad och nu själv påbörjat ett köpstopp.

Jag blir så glad! Det värmer i hela kroppen. Nästan så att det är dags att återta köpstoppet igen. Keep it going liksom. Får fundera.

Så kom det. Det första kläd- och accessoarinköpet efter mitt köpstoppsår. Och vad går jag och köper? En cluboutfit.

Leopardblus möter ljusblå jeans och allt för stora guldsmycken. Väldigt livsavgörnade inköp, ljuder ironiskt i mitt huvud. Dock var alla inköp second hand. Känns genast lite bättre.

Sedan blev det rätt snyggt. Tyckte till och med försäljarna. Fast det kanske är så de säger?

Det måste finnas en miljönisse som arbetar för kupé. För varje gång som jag slår upp denna tidning så hittar jag olika intressanta artiklar om diverse vettiga miljöinitiativ.
 Denna gång är det Paula Ponzer och projektet Future Threads Project som står i fokus. Ett projekt där olika modeintresserade människor visar på olika vägar att finna sitt egen fashion sense utan att ständigt konsumera smutsigt mode. Grymmers.
Eller som Paula säger i Kupé
- Vi vill visa att hållbart mode är precis lika snyggt, färgglatt, snyggt designat och coolt som annat mode, det enda som skiljer är att det är producerat på ett schyst sätt.
Word sister. Kunder inte ha sagt det bättre själv!

Det måste finnas en miljönisse som arbetar för kupé. För varje gång som jag slår upp denna tidning så hittar jag olika intressanta artiklar om diverse vettiga miljöinitiativ.

 Denna gång är det Paula Ponzer och projektet Future Threads Project som står i fokus. Ett projekt där olika modeintresserade människor visar på olika vägar att finna sitt egen fashion sense utan att ständigt konsumera smutsigt mode. Grymmers.

Eller som Paula säger i Kupé

- Vi vill visa att hållbart mode är precis lika snyggt, färgglatt, snyggt designat och coolt som annat mode, det enda som skiljer är att det är producerat på ett schyst sätt.

Word sister. Kunder inte ha sagt det bättre själv!

Lärdom #14 - den oväntade responsen

Ibland bara händer saker, eller ja i mitt liv är det ganska ofta som saker bara händer. Som att en morgon vakna upp och se sitt ansikte täcka en helsida i stadens största morgontidningen. Sådana saker. Fast ja helt oväntat var det trots allt inte. Jag hade ju haft en journalist och fotograf på besök hemma hos mig. Men däremot att mitt projekt och min blogg skulle bli en snackis. Det hade jag inte väntat mig.

För helt ärlig. När jag började det här projektet gjorde jag det dels för att jag ville spara vår miljö några andetag och dels för att jag ville visa andra människor att det går att kombinera miljötänk med a lot of fun. Så jag drog igång. Men som det ibland blir i livet kan en liten snöboll plötsligt växa sig större, få fart och riva igång en hel lavin. 

Den första lilla snöboll som drog igång min lavin kramades den 6 december då jag berättade om Recycle by Rebecka under Pecha Kucha night. Var så nervös så jag höll på att skita på mig. Men bra gick det, eller det måste det ha gjort för några dagar senare ringde Sveriges Radio Västernorrland och frågade om jag ville vara med på deras morgonprogram och berätta om projektet. Därefter fick snöraset inte att stoppa.

Så några veckor senare hälsade både Dagbladet och Sundsvalls tidning på. Och när köpstoppsåret sedan var avslutat blev den ytterligare en liten uppföljning i Dagbladet. Så sammanlagt, två framsidor och tio helsidor Recycle by Rebecka har publicerats i olika tidningar. Och ja. För alla er som inte fått er nuna förstorad på en helsida. He krävs en stor dos av självdistans för att ta det med en klackspark. Något jag tror att jag fått efter detta år.

Så ja varför blev det såhär? Som vanligt har jag några idéer. Om du är trevlig, gör någonting som ingen annan gjort tidigare och berättar om det för andra så händer det saker. Och förhoppningsvis bra sådana. För jag har verkligen inte arbetat för att få den uppmärksamhet jag har fått. Jag har bara varit den jag är, gjort det jag har gjort och tackat ja till allt som kommit i min väg. Mer vettigt svar än så kan jag inte ge till varför he blev som he blev. Men det kanske räcker så?